Evelina Långström

Visste du att den vanligaste våldtäkten sker i hemmet av någon man känner?
Visste du att den vanligaste våldtäkten ser man själv inte som en våldtäkt?
Visste du att många tror att skulden och skammen hamnar på förövarens axlar?
Visste du att offret blir mer dömt av samhället än vad förövaren blir efter en våldtäkt?

Skrämmande nog så är svaret på dessa frågor oftast nej. För att folk vet inte om dem själva inte varit med om det. Folk vet inte att i genomsnitt såvåldtas 16 tjejer och kvinnor varje dag! Folk vet inte. Varför väljer vi att inte se våldtäkterna för vad dem egentligen är? Varför väljer vi att följa samhället och se ner på offret i stället för förövaren? Varför går så få våldtäkter till åtal även om där finns vittnen?

Tyvärr så sker väldigt många våldtäkter i hemmet av någon man känner. Jag själv har blivit våldtagen i min egen säng – av den person som sa sig älska mig, av den person som jag älskade. Min egen pojkvän våldtog mig under ett helt år (2006). Och tyvärr är det så att jag inte är den enda som blivit våldtagen av den som påstås älska en, jag är inte den enda som blivit våldtagen i hemmet, i sin egen säng. Jag var varken den första att bli våldtagen och våldtäkterna slutade heller inte med mig. Jag har sagt det en gång och jag säger det igen: I genomsnitt våldtas 16 tjejer/ kvinnor varje dag! Siffrorna är skrämmande höga!

Kan man bli våldtagen av den man älskar? JA det kan man! Jag har som sagt blivit våldtagen av min pojkvän men jag såg det inte som en våldtäkt för jag trodde inte att man kunde bli våldtagen av sin partner. Jag visste inte att år  1965 kom lagen olagligt med äktenskaplig våldtäkt. Även om jag inte var gift med min partner så visste jag inte att han inte hade rätten att ta min kropp. Jag såg det som min plikt till honom. Det är menningen att man ska ha sex med sin pojkvän, sambo, make när han vill. Vad jag själv ville spelade ingen roll. Sa jag nej, så slog han mig för att jag tog ifrån han rätten till min kropp. Så ja, jag trodde inte man fick säga nej till sin partner och ja, jag visste inte att jag blev våldtagen dagligen. Ja såg det som min plikt men nu när jag vet bättre så vet jag också hur vanligt det är med våldtäkt i förhållande.

Jag har varit ute på skolor och runt om i stan och frågat var dem tror att skulden och skammen hamnar efter en våldtäkt. 8 av 10 svar blev att den hamnar hos förövaren. Och det är skrämmande! Jag säger inte att den inte hamnar hos förövaren, kanske gör 3 av 10 fall det men oftast får offret all skuld och skam – av sig själv, av förövaren och av sammhället.

Det är hemskt hur man kan tro att offret klarar sig utan skuld- och skamkänslor. Det är skrämmande att veta hur vi i samhället tänker kring en våldtäkt och det är skrämmande att veta att våra tankar lägger skuld- och skamkänslor på offret i stället för hos förövaren.

Det är tankar som att ´hon´får skylla sig själv, tankar som att hade ´hon´inte gått klädd så eller druckit si och så mycket så hade ´hon´inte blivit våldtagen. Det är alltid tankar och kommentarer om ´hennes´beteende. Att man lägger fokus på ´hennes´beteende gör att man lägger över allt ansvar för våldtäkten på hennes axlar. Att man tar skuld- och skamkänslorna och dumpar över på henne och sen fortsätter vidare med sina egna liv. Och här undrar jag, vem ifrågasätter ´killens´beteende? Vem kommenterar ´hans´brist på att inte ta ett nej? Vem pratar med ´honom´ om att det är fel att våldta? Vem dumpar över skuld- och skamkänslorna på ´honom´ – där dem hör hemma? Jag undrar: Varför lägger vi fokus på ´tjejens´beteende istället för ´killens´idioti? Varför hjälper vi ´killen´att slippa skuld- och skamkänslorna genom att kritisera ´tjejens´sätt? Varför hjälper vi förövarna att minska offrets handlingsutrymme genom att prata om våldtäkter så som vi gör? – att mena på att har man druckit så får man skylla sig själv, har man kort kjol så borde man veta att risken för att bli våldtagen är stor och så vidare. Varför ska vi behöva skydda oss? Varför pratar man aldrig om våldtäkter som sker i hemmet? Varför har samhället gjort att en våldtäkt lätt förknippas med en äcklig gubbe i en mörk gränd?

Jag har inte svaren på alla frågor men jag hoppas att någon där ute som läser detta kan hjälpa mig att förstå varför det blir som det blir.

Jag hoppas att mina frågor kan bli bra tankeställare eller fungera som väckarklockor till alla er som känner igen er. Till alla er som blir våldtagna: Det finns en väg ur. Tjejjouren är ett bra stöd och ett bra bollplank där du som känner igen dig kan prata om det. Och till alla er som inte hjälper till att ändra samhällets syn på våldtäkt: Tänk om du själv eller din dotter, tjejkompis, din mamma skulle råka ut för en våldtäkt? Skulle du då inte göra allt för att hjälpa henne att slippa skuld- och skamkänslorna? Skulle du inte vilja skrika ut att det är förövarens fel och inte hennes? Om du kan göra det för dem, varför kan du inte göra det för andra som blir utsatta?

Sprid gärna inlägget så att så många som möjligt får sig en tankeställare.

/ Evelina Långström